Efter Martins bortgång kände jag bara att jag inte vill leva mer. Jag ville göra honom sällskap i "Änglahimlen" , jag visste han fanns där uppe någonstan och väntade på mig. Men alla runt om lät mig inte gå, dom kämpade 24/7 att hålla mig vid liv, var jag hemma så gick mamma och vakade över mig, hon földe efter mig hela tiden och lät mig inte vara själv en sekund.. Var jag hos en kompis ringde mamma dit och sa att dom skulle hålla koll på mig, var jag i skolan höll lärarna koll på mig.

Jag kunde inte gå någonstans, jag hade alltid någon som vakade över mig, vart jag än gick.

Jag levde i ett fängelse, fick inte vara själv någongång.

Men jag förstog varför också.

Jag hade sagt till mamma rakt ut att jag inte vill leva och fick jag chansen skulle jag ta den.

Så hon såg till att jag aldrig fick den chansen.

Jag gick hos psykolog i över 1 år. Det hjälpte mig rätt så mycket faktiskt, fast många säger att de hjälper inte ett skit att prata med en psykolog, men de gör de verkligen. Öppnar mig sig som en bok så vet dom precis hur dom ska göra för att hjälpa dig.

Min psykolog hjälpte mig skit mycket, hon förstog verkligen hur man mådde och de kändes bra att prata med henne. Man gick alltid där ifrån och kände sig mycket lugnare inuti.

Jag har sårat min mor mycket under detta året.

Jag har sagt mycket till henne som jag verkligen ångrar, men dom orden jag har sagt går ej ta tillbaka.

Hon var nog den ända människan på denna jord som verkligen förstog hur jag mådde. Hon fanns för mig hela tiden när jag ville prata och ha en axel att gråta ut på.

Ja sa till henne när vi två satt hon pratade en gång, att de är bara för henne jag lever, försvinner du försvinner jag..

Min och mammas menning ihop är

" Ingen Emmy utan sin mamma, Ingen mamma utan sin Emmy"

Vi har hållt fast vid dom orden under hela min sorg, varje gång jag har varit ledsen så har hon sagt dom orden till mig, hon har skrivit dom orden till mig säkert hundratusen gånger.

Och tack vare mamma, lever jag än idag..

Jag hade aldrig klarat av de här om inte mamma hade gjort så mycket som hon har gjort.

jag hade inte klarat de här om jag inte hade mina vänner och hela min familj som stöd.

Kan inte tack er mer än nog..

Älskar er alla <3

Jag säger till alla er där ute som har gått igenom en sorg eller flera stycken:

Tappar ni livsglöden, så tänk efter noga innan ni gör något. Är de värt att såra dom som finns runt om kring är de värt att lämna en sådan sorg efter sig.

Leta efter saker innan ni väljer, kanske finns de någon som kan hjälpa er eller några som kanske kan. Leta och ger aldrig upp.. Kämpa in i de sista, även när ni tror ni har nått båtten så klara ni de om ni bara har något att kämpa för.

Jag hade min Mamma, hitta något ni med!

Jag lovar klara ni er upp efter något ont som de här, så klara ni precis allt!

Min bästa kompis Martin tog sitt liv den 6 April 2009.

Vi var som syskon för varandra, han fanns för mig i alla lägen både som glad och ledsen. Han visste precis vad jag tyckte om och vad jag hatade. Han visste precis allt om mig, saker som ingen annan visste.

Men allt började inte som kompisar..

Kommer tyvärr inte ihåg datumet men tror de va i början på 2008.. så träffade jag martin på en fest i Växjö. Kom dit med en tjej kompis som kallades Madde.

Madde va på G med Martins bästa kompis Matias. Så de var ju Madde som presenterade Martin för mig.

Vi pratade lite på festen som vanliga människor och allt gick sin lilla väg.

Efter festen va slut så drog vi upp till Sandsbro där Martin bodde med sin föräldrar.

Vi hade planerat att alla fyra skulle sova där uppe.

Så när vi väl kom upp så gick Madde och Mattias in i huset.

Martin ville vissa mig en sak vi sjön, så vi gick ner och satte oss vid stranden. Vi satt där nog i 5 timmar om inte mer, och bara pratade precis om allt. Han berättade om sin familj och jag om min osv.

Vi klickade på något sätt den natten.

Så efter någon vecka så valde vi att bli ihop.. Vårt förhållande var inte direkt som flickvän och pojkvän.. Vi var mer som bror och syster, så efter 2 ½ månad så valde vi att göra slut och bli kompisar istället. De bästa med allt, var att de kändes som om vi aldrig hade varit ihop.

vi hade lika kul och var lika mycket med varandra ändå.

Men i December flyttade Martin till Stockholm, för hans pappa hittade ett nytt jobb..

Så han hade inget val än att flytta med hans familj. Vi ringde varandra hela tiden.

Men i början av Febuari så gick allt och skogen.. Han började knarka och umgicks med fel människor.

Hans pappa började misshandla honom och han hörde aldrig av sig mera, han svarade inte när jag ringde eller något..

5 April ringde Martin mig på kl 11 på kvällen. Han ville prata om allt och så klart lyssnade jag.

Han berättade att han har haft ett helvete där uppe, och han kan inte sluta sakna mig osv.

Han svor att han skulle ta sitt liv den kvällen men jag sa bara till honom att han skulle komma ner hit och vara hos mig i några veckor ist.

Han gick med på de, så vi hade bestämt att han skulle komma på fredagen..

Dagen efter hörde jag inget från honom under hela dagen.

Kl 18.25 fick jag ett samtal av Maria (hans syster).

Hon grätt i telefonen, dom få orden hon fick ut va

"Martin lever inte, han är dö..dö..dööööd!"

sedan la hon på...

Jag forstog inget, jag försökte ringa upp men hon ville inte svara, jag försökte ringa martin men inget svar...

Dagen efter ringde Maria igen..

Hon berättade att Martin har tagit sin pappas hagelgevär och gått ut i skogen och skjutit sig själv i huvudet. Han hade också ristat in "Emmy" på sin underarm.

Jag förstog inget och ville inte förstå heller..

De ända jag hade i huvudet va ,

"Hejdå världen, jag gör min ängel sällskap"

Sjukdom

Mamma fick problem med sin mage 2005, läkarna i Umeå trodde att de var kronisksjukdom och ville göra en operation. Men eftersom vi valde att flytta istället och mamma trodde att hon skulle få en operation här nere istället. Men tyvärr så fick hon en riktig dålig läkare som istället valde att göra om alla undersökningar som dom hade gjort i Umeå, och börja om på kapitel ett.

Han kom också fram till kronisksjukdom i början, sedan efter lite mer undersökningar så hittade han en tumör i tjocktarmen. efter något år så hittade dom en till i njuren.

Tyvärr har läkarna inte brytt sig så mycket om mammas sjukdom, och bara skrivit ut mer och mer medecin till henne...

Tycker de är så dåligt av dagens sjukvård och inte ta hand om dom som faktiskt är sjuka!

Men efter mycket svett och tårar så har mamma äntligen fått lite undersökningar och börja komma igång lite med sjukhuset.

De låter som mamma verkligen har kämpat för sin mage och allt, men tyvärr är de inte så..

Vi i familjen har fått tvinga in henne till sjukhuset när hon har haft ont. Hon vill inte åka in när hon får ont, tyvärr ligger hon hellre hemma än på sjukhuset. Men visst jag förstår henne, dom för inget där inne hon får bara ligga och få mer morfin.. De är som att ligga hemma.

Men jag tycker så här, ju mer hon åker in och visar dom att hon verkligen har ont så kanske hon får sina undersökninga snabbare. Men de vet man aldrig med dagen sjukvård..

2007 fick mamma diagnosen hudcanser. Läkarna har trott i 5 år att hon har haft en fin hudcanser.

men egentligen har hon haft något som heter: Skivepitelcanser.

(Skivepitelcancer i huden är efter basalcellscancer den cancerform som ökar mest. Den främsta orsaken till skivepitelcancer är troligen att vi solar länge och ofta men det finns andra orsaker. Du kan upptäcka skivepitelcancer som en ny hudfärgad, gulvit knuta eller rodnad fjällande fläck någonstans på huden. Ibland kan den börja som ett litet sår som inte läker normalt. Det bästa sättet att minska risken för hudcancer är att alltid skydda sig mot solljus. Kontakta din vårdcentral om du misstänker skivepitelcancer. )

De här fick hon reda på i Fredags att hon hade de här..

Jag menar visst hon kanske skulle fått veta de här tidigare om hon hade gått till läkaren tidigare.

Hon har inte skött sin canser på senaste tiden, för hon har inte orkat bry sig och vill inte bry sig tydligen.

Hon förstår inte riktigt hur mycket de sårar familjen egentligen..

Men som nille säger, vi kan inte göra något, de ända som går är att prata med henne.

och ja de stämmer vi kan bara säga vad vi tycker och tänker. och vill mamma inte lyssna på oss så är de hennes val.

Jag har slutat säga till henne för jag vet att hon inte lyssnar.. men jag hoppas hon förstår någon gång att iallafall jag mår inte bra av att hon skiter i sin sjukdom...

Jag bor ju inte hemma längre, så jag ringer ju min mamma varje dag till och med 5 gånger på en dag.

Men de är för att veta att hon fortfarande står på sina fötter och klara av att gå..

Hon vet att jag är orolig, så hon skickar ett sms ifall och ska gå lägga och sova eller om hon stänger av sin mobil, hon skickar när hon har vaknat igen och allt så.

Får inte jag tag på mamma, så ringer jag hennes man och kollar om han vet vart hon är eller något.. vet inte han så ringer jag till henne igen , och svara hon inte så testar jag syrran.. men får jag inte tag på henne överhuvudtaget så finns de bara en sak till att göra, Ringa ambulansen...

Jag är rädd för att den här dagen ska komma.

och sköter mamma inte sig, så kommer den är dagen komma de vet jag...

Jag älskar min mamma mer än allt annat i världen!

och jag hoppas att hon verkligen förstår hur orolig jag är för henne <3

De här inlägget kommer handla lite om min syster, hennes sjukdom och hennes liv idag.

Lottas sjukdomar

Min syster har Spina bifida (Ryggmärgsbråck) och ni som inte vet riktigt vad de är så hittade jag lite fakta om de:

Vad är spina bifida?
Spina bifida betyder ordagrannt “kluven ryggrad” eller “öppen rygg” och uppstår då neuralröret inte sluter sig på rätt sätt. Detta resulterar i att ryggraden utvecklas felaktigt varför spina bifida tolkas som en missbildning av neuralröret.

Kännetecknen på Spina bifida (ryggmärgsbråck) kan variera men betyder att ryggkotorna som utgör ryggraden inte utvecklas helt och hållet eller att ryggkotorna kan ha tomrum mellan sig. I svåra fall kan en eller flera kotor saknas och helt blottlägga ryggraden. I de flesta fall av spina bifida är missbildningen placerad mot ryggradens slut. 

Ett kompletterande handikapp till Spinda Bifida är urin - och avföringsinkontinent.
Idag har hon en urinkateter inopererad vid blindtarmen och där igenom gör hon vattenlavemang varannan dag för att kunna ha avföring. Annars blir hon förstoppad eftersom tarmens muskler inte fungerar.
Hon har blöja dygnet runt pga sin urin inkontinens för hon vill inte operera sin urinblåsa ännu.

Sedan har hon även något som heter Hydrocephalus (vattenskalle) och för er som inte vet vad de här är så kan ni läsa lite:

Ordet vattenskalle kommer från det grekiska ordet hydrocefalus som i sin tur härstammar från två grekiska ord: hydro som betyder vatten och kephale som är huvud. Tillståndet hydrocefalus innebär att de hålrum som normalt finns i hjärnan (ventriklar) innehåller en alltför stor mängd hjärnvätska (cerebrospinalvätska). Orsakerna till detta kan antingen vara något som blockerar det normala flödet av hjärnvätska i ventrikelsystemet eller så kan blodflödets uppsugningsförmåga av hjärnvätska vara otillräcklig.

Hon har också något som heter Trombocytdysfunktion (blödarsjukan) och för er som inte vet vad de här är så kan ni läsa lite:
Blödarsjukan är att trombocyterna inte koagulera sig. Vilket betyder vid skada eller operation måste hon ha medicin som cyklocapron eller octostim nässpray.
Hon får lätt blåmärken och har stora menstruationer.
Denna sjukdomen kan inte bli värre och den är ärftlig.

Nu vet ni lite om vad de är för sjukdomar min syster har. men dom här sjukdomarna har inte stoppad att leva hennes liv. Hon har gått i skolan och i gymnasiet, hon fick gå sin utbildning som hon alltid har önskat sig, Barn & Fritid. Eftersom Lotta passar så bra att jobba inom detta yrket är att hon har ett lätt förståndshandikapp som gör att hon passar perfekt tillsammans med barnen eftersom hon är inte i den åldern som pappret visar.

Men tyvärr så kan hon inte jobba inom detta yrket pga om barnen skulle råka ut för något eller skada sig så skulle inte hon kunna agera tillräckligt snabbt. Men enligt Sveriges äckliga lagar så får tyvärr inte Lotta jobba inom det här yrket. Fast man själv tycker att de finns så mycket annat att göra inom de yrket än att vakta barnen.. Jag menar hon kan leka med dom på golvet eller måla med dom.. men nej tyvärr inte... Så idag jobbar hon inom industri som hon tyvärr hatar. Hon får så ont i sin rygg och allt så tyvärr kan hon inte jobba fullt ut. Hon är jätte ledsen och mår psykist dåligt för att hon inte får jobba inom de hon vill.

Lider jätte mycket med henne, skulle jag kunna ändra den här lagen hade jag verkligen gjort det!

Lotta har genom gått mycket saker i sitt liv. När hon var liten fick mamma veta av läkarna att hon aldrig mer skulle kunna gå i hela sitt liv, att hon skulle få sitta i sin rullstol och inte kunna röra sig.

Men eftersom min mor är så bestämd med saker så ville hon ju så klart att Lotta skulle kunna gå när hon blev äldre. Så hon fick stå i en sorts ställning dom hade hemma. en ställning som rätter ut benen och ryggraden, men tyvärr byggde den ju inte muskler så de fick hon ju göra med tiden, men efter mycket hårt arbete och mycket tårar så klarade både lotta och mamma de här, så i dagens läge kan lotta gå lite :)

Just nu väntar hon på en rygg opration som kan göra henne helt förlamad eller lyckas dom helt med den. Och så klart så är syrran jätte orolig för de här, men jag förstår henne.. Man får hoppas på de bästa!

Min mor och far skildes när jag var 10 år. Min far, bror och syster och jag valde att stanna kvar i kronoberg, medan mamma valde att flytta upp till Umeå för hon träffade sin stor kärlek där uppe.

Men efter ett halvår av gråt och slit så klarade jag ej av de mer så jag valde också att flytta upp dit. Ett liv utan min mor är som ett liv utan hjärtslag. Alltså var de jag , mamma, och hennes nya kärlek som bodde där uppe. Hennes nya kärlek Ulf hade redan två barn med en annan tjej som var hos honom varannan helg. Men de brydde sig inte mamma eller jag oss om. men efter ett år så kom min syster upp också.. vi bodde där upp från 2004-2007 efter dom tre åren så ville mamma flytta ner till småland igen pga hon hade sin son och sin mamma och allt här nere... så vi valde att flytta ner igen... sen dess har vi bott lite här och var i kronoberg.

de är lite saker...

jag ska skriva fler inlägg om min familj och berätta allt om dom i varje inlägg. men just nu blev de ett kort inlägg om en svag början.. så hoppas ni kommer tycka om och läsa om mitt liv..

Kram

Den här bloggen kommer handla om mitt liv och hur jag lever idag efter allt som här hänt..

så tycker ni inte om hur jag skriver och allt så kan ni lika väl dra redan nu.

kommer öppna mig och berätta hur jag har gått vidare med allt.

så hoppas ni gillar de :)