Nu har man gett på sigen utmaning.
Ska hjälpa en vän till familjen och få sin lilla golden rumsren och lite lydig.
Så nu ska hunden bo hemma hos oss några veckor. Kommer bli mycket spring ut och in men de är iallafall något att göra om dagarna.
De jobbigaste kommer nog bli att lämna tbx hunden efter han är rumsren.
Tyvärr kommer man fästa sig vid den lille och kommer bli tomt när han åker hem. Men har lovat mamma att inte skaffa hund så länge vi har våra två katter. Och de löftet håller jag!

Fick hem honom nu ikv och de är ju verkligen att vara på sin vakt.
Ut med hunden så fort han lekt, sovit, ätit osv. De roliga kommer när man ska börja träna honom och få se resultat :)

Så nu har man fullt upp några veckor som tur väl är. De är mycket jobb med en 12 vecko valp :)

Här är bilder på min tatuering jag gjorde i lördags.
Ifyllningen blir efter sommaren :)

Att ett sms kan ta på en så mycket. Att ett endaste sms kan få en att bryta ihop så mycket.

Jag menar ett sms , de är inte direkt att jag hör din röst, de är inte direkt att jag ser dig.

Jag vet bara att de är du som skriver men jag vet inget annat.

Jag vet inte om du ler medan du skriver, om du fäller en tår. Eller om de inte känns något alls.

Jag vet inget. Men ändå är de sjukt jobbigt.

Jag vill inte att de ska vara jobbigt att höra från dig. Jag vill inte känna den här smärtan mer.

Jag vill kunna ta emot ett sms utan att falla.

Men nej, de går verkligen inte. Jag kan inte låta bli att falla, jag kan inte låta bli att älska dig.

Jag kan inte släppa dig.

De kommer att ta tid att bara få bort att jag älskar dig.

Tyvärr hjälper de inte vad folk säger till mig. För jag kommer alltid känna desamma, ingen kan få mig att sluta känna förutom mig själv.

Alla dagar är desamma. Alla dagar går de en tanke, en tår för dig.

Förlåt att de är svårt. Förlåt att jag inte bara kan stänga av. Förlåt för jag inte vill glömma...

Vill bara tacka alla mina vänner och familj för ni hjälper mig igenom de här.

Att ni finns och erbjuder hjälpen man behöver, att ni kommer med så goda råd och exempel.

Hade aldrig klarat de utan er. Ni får mig glad när jag gråter en tår, ni får mig att må bra genom att bara finnas. Ni får mig känna mig trygg. Tryggheten jag finner i mina vänner och familj går inte att förklara, men jag vet att jag kan gråta och visa rädsla utan ni dömer. Och de tackar jag för!

Ni förtjänar de bästa! Ni är värda allt.

Jag älskar er och ni är helt enkelt bäst <3

Varför ska kärlek vara jobbigt?

Ska inte kärlek vara glädje och spänning ?

Varför ska de vara så svårt att komma över någon?

Att kunna slippa den här känslan i kroppen att de saknas något i ens liv, att slippa gråta och att slippa känna ensamhet.

Att ha alla dessa tankar i huvudet som man har gör en tokig.
Alla säger att man ska släppa taget och inte tänka på de. Men de är fan inte så lätt att bara släppa taget fast man vill och försöker.

Tänker nästan jämt på dig, om du har gått vidare, om du har hittat en ny, tänker du fortfarande på oss, har du tappat känslorna helt..

Vill inte tänka så längre, vill få ut de från huvudet. För jag vet att du inte tänker så. Jag känner på mig att du verkligen har gått vidare. Och varför jag känner så vet jag inte, men på något sätt så säger magkänslan de.

Jag vill kunna gå vidare, jag vill kunna leva livet och kunna gå ut på krogen utan dåligt samvete. Kunna ha roligt och inte bara gråta och må dåligt.

Jag vet att hoppet är ute förlänge sedan, de finns inget hopp om att bli vi längre fram eller så.

De försvann när du sa upp kontakten. För jag vet att du inte kommer ta upp den igen.

Som alla försöker säga till mig, man vet aldrig vad ödet har att ge. Men just nu tror jag inte på ödet.

Jag ångra de jag gjorde fel i vårat förhållande, har gjort mycket fel och inte kunnat ta ett tjabb.

De är som jag sa när vi gjorde slut, du gjorde knappt något fel i vårat förhållande. Jag har mig själv att skylla att de blev så här tyvärr.

Jag har börjat inse nu efter allt att de va faktisk mig de var fel på och inte dig.

Men de är dags för mig att gå vidare, de är dags för mig att glömma. Hur svår väg de än kommer bli så måste jag iaf försöka.

Det finns så jävla mycket skit som man kan störa sig på i dagens samhälle.

Folk som inte får fängelse för skiten dom gjort, som tex misshandel som är jävligt vanligt i Sverige.

Jag menar man kan knappt gå ut på krogen längre fören man åker på en höger. Man kan inte titta på någon fören man får en kniv i ryggen. Jag menar va fan är de för jävla samhälle vi lever i?

Jag vill kunna gå ut på krogen en kväll med mina kompisar och har roligt utan bråk eller något.

Men råka man gå in i någon på krogen så får man en höger direkt eller så står dom och skriker på en fast man ber om ursäkt. Jag menar hallå, ber man om ursäkt och de inte var med meningen så behöver man inte skapa problem så vakter och alla ska bli inblandade och massa skit.

Man våga knappt lite på en ny kille man träffar för de är så mycket misshandel i förhållande nu.

Och de är fan inte bara killar som misshandlar, de finns mer manmisshandel än kvinnomisshandel i dagen läge. Men va gör poliserna om en kille ringer och säger att han blivit misshandlad av sin flickvän/sambo/fru. 

Jo dom åker dit kolla läget skriver en lite anteckning och sedan åker dom. Sedan ska killen sitta och vänta på att de ska bli rättegång, men de kommer inget. Sedan får dom ett brev hemskickat och de står bara, Nerlagt för inte tillräckligt med bevis. 

Jag menar hallå har inte killar lika stor rätt att anmäla en misshandel från en tjej som vi tjejer har att anmäla en kille? Tydligen inte. För i dagens läge så är kvinnomisshandel så mycket viktigare.

Och samma sak om du går på krogen och blir sönder slagen för du råka titta på någons tjej, va händer jo du får lite skadestånd men idioten/idioterna som slog ner dig går fria. Varför inte låsa in dom i något år så dom lär sig ?

Vissa får ju förfan skador för livet. Och ska leva med de hela sitt liv att den person som misshandlade den person går fri och kan hämnas igen när som. Hur kul är de att leva ett sånt liv?

Folk som blir nerslagna så pass allvarligt att dom avlider av sina skador tillslut. Va händer med familjen efter de? Jo dom ska försöka slåss så att idioten som gjorde så mot deras dotter/son ska få fängelse, men va händer idioten får gå fri och betala lite skadestånd.

Tror dom verkligen att pengar kan hjälpa eller? Tror dom pengar läcker sår?

Varför är inte Sverige mer som USA när de gäller sånna saker, vi borde fan bli hårdare med fängelse och sånt. Skaffa förfan in dödsstraff också så idioterna som verkligen förtjänar de får de !

Som han som mördare Engla han borde fan inte bara få sitta i ett fängelse och få leva. Han förtjänar dödsstraff. Likadant som Hagamannen som våldtog alla kvinnor uppe i Umeå får bara fängelse osv. Och samma sak som idioten i Norge som mördade alla dessa ungdomar. Jag menar vafan ska sånna människor få leva för?

Varför ska dom få se dagens ljus och få gå fri en dag. De förtjänar dom inte!

Skaffa in livstid också i Sverige så att idioter som inte förtjänar dödsstraff iaf inte kommer få gå fri under sin livstid.

Sedan varför har Sverige blir så jävla rasistiskt??

De är inte bara invandrade som gör brott i Sverige de finns svenska också som gör brott. Varför skylla allt på invandrare?

Jag inte rasist men när dom låter dom som skapar problem i Sverige stanna och slänger ut dom som kämpar att lära sig svenska och försöker jobba. Då är de fan inte något som stämmer.

Dom som försöker jobba och gå i skolan som kommer till Sverige låt dom stanna och låt dom få bli en del av vårat land. Men dom som skapar problem släng ut dom ist och låt dom inte stanna.

De låter fel när man säger de men de ligger något i de.

Säger bara de dagens jävla samhälle!

Den 27/4 smäller de, då blir de en ny tatuering !

Första sittningen sedan blir nästa sittning efter sommaren då den ska fyllas med färg och allt!

Fyfan va jag längtar. Kommer göra sjukt ont men de är de värt.

Bästa vän ska hänga med och göra mig sällskap medans jag plågas :P

Bilder kommer efter tatueringen är gjord!

Men har har ni en bild på ett ungefär hur den kommer ser ut

Denna katt kan göra en galen men ändå vara världens mysigaste katt.

Jag köpte honom den 10/08 - 2012 med mitt x. Hon vi köpte honom av sa att han va lite rädd av sig. Men vi tänkte inte så mycket på de, klart en kattunge är lite rädd.

När vi hämtade hem honom, så började resan med en rädd katt.

Han ville knappt komma fram och gosa eller något under dagen. Men på kvällen så kände mitt x att de är dags att få fram honom från soffan, så han började leka med Sajko. De gick lite men vi fick ej röra honom för då sprang han iväg.

Jag tyckte så synd om honom så jag ringde min mamma, för hon hade också precis köpt en kattunge. Så tänkte att om jag lånar hem hennes katt så kanske Sajko kommer fram och är mer social.

De gick faktiskt rätt bra med Arabella och Sajko. Han blev mycket mer social men de skulle vara på hans vilkor. Vi kunde inte gå förbi honom eller röra honom för då sprang han iväg.

Vi kunde inte göra höga ljud eller göra snabba rörelse.

Men efter ungefär en-två veckor kom han äntligen fram och ville gosa. Men som sagt på hans vilkor.

Han gick fram till mitt x först och ville krypa upp i famnen.

Dom två hittade varandra direkt. De va tyvärr mitt x Sajko ville vara hos och inte mig.

Kanske var för han hade de tålamod man behöver med en rädd katt..

Men han de skulle hela tiden vara på Sajkos vilkor när de gällde att gosa eller något. Vi kunde inte ta upp honom eller sätta oss på golvet och klappa honom, de gick inte alls.

Men som jag skrivit innan så tog de ju slut mellan mig och mitt x.

Så Sajko, Arabella och jag flyttade hem till mamma, som själv hade två katter.

Så tyvärr fick vi ju sälja båda hon katterna, alltså min ena hon katt och mammas ena hon katt.

Så vi hade Mammas 1½ åriga han katt och Sajko kvar.

Sajko har alltid haft en konstig rygg, har alltid varit orolig att de varit något fel på honom att vi måste ta bort honom.

Har inte direkt vågat på till djursjukhuset med honom, men han hade inte heller ont av de. Så tyckte själv att den kanske inte va något ändå.

Men den 27/3-2013 valde jag att ta honom till djursjukhuset för att kolla upp honom.

Dom sa att han hade muskelinflammation i ryggen. Så han fick medicin för de här då.

Metacam hette medicinen.

Dom sa på djursjukhuset att han kan vara rädd för han har ont. Så han kunde bli en helt annan katt när han började med den här medicinen.

Och de blev han också. Idag är de en helt annan katt jag lever med. De är inte den här jätte rädda katten som inte vill komma fram på dagarna och så.

De ska fortfarande vara på hans vilkor men han är mycket med gosigare nu än innan.

Han släpper inte en. Och ska alltid sova jämte en på nätterna.

Jag är så glad att jag inte gav upp på honom. Att jag verkligen kämpade med honom och fick han till den katten han är idag.

De är världens bästa katt och gosigare katt får man letar efter!