Tar ett djupt andetag och målar dit ett falskt leende.
Kliver in i rummet och visar ett förväntat beteende.

Jag sätter mig ned och ler.
Positiv och glad är vad ni ser.

Men inombords är det inte lugnt.
Ångesten ligger på mig så tungt.

Jag vill gapa, skrika och gråta.
Vill att ni ska se att mina kinder är våta.

Det ni ser är bara en fasad.
Jag är faktiskt inte glad.

Men istället när ni frågar hur jag mår.
Det är då jag vänder och går.

För ingen ska se någon svag.
Det är ju som en oskriven moralisk lag.

Att ignorera den som inte mår bra.
Tanken är att alla ska vara glá.

För i ett samhälle vi bor i som sparkar på den som redan ligger ner.
Vi sparkar tills ingen orkar mer.

För faller du utanför ramen.
Och inte följer den oskrivna lagen.

Om att alltid vara glad, positiv och prestera ditt bästa.
Då är du inte värd något för de flesta.

Därför jag har mitt falska leende.
För att möta samhällets sjuka beteende!

Varje morgon när jag vaknar
Lovar jag att sluta tänka.
Jag lovar mig att jag idag
Inte en enda gång
ska tänka på dig.

Så jag stiger upp
ur sömnlösheten,
vaknar upp
till meningslösheten,
I att en hel dag vandra utan dig
som jag lovat mig
att inte tänka på.

Under alla solskenstimmar
tänker jag
att jag inte tänker ditt namn
när vardagsögonblicken
påminner mig
om den jag lovat mig
att inte tänka på.

En enda ouppmärksam sekund
och mina murar faller.
Och jag hinner tänka på dig som jag inte ska tänka på
Och jag hinner tänka
att det gör ont att tänka på dig
som jag inte vågar tänka på.

Varje natt när jag somnar
tänker jag
att idag är sista dagen då jag tänkte på dig
Och att jag imorgon
vaknar fri från mina drömmar
Jag lovar mig själv att inatt
blir sista gången jag får tänka på dig
Varje natt
lovar jag mig det.