Äntligen har man kommit igång med träningen igen. Började egnetligen i början av December, men hann träna i 2 veckor och sedan blev man sjuk i två veckor.. så då var de bara att börja om igen då ju..

Så nu har man tränat sedan 26/12-12.. Och hoppas och ber att man inte blir sjuk igen så man måste börja om..

Förhoppningsvis så har jag snyggare kropp till sommaren.. För den kroppen jag har nu skäms jag ögonen ur mig själv, Trivs inte ett skit med den här feta kroppen.. usch sägen jag bara!

Känner mig äcklig och allt, fått så jävla dåligt självförtroende.. Vill knappt visa min kropp för min egna sambo längre, för jag känner hur tjock jag blivit..

Mina höfter har blivit skit stora och fått en kula på magen.. låren har blivit stroa och röven börja hänga..Känns inte okej någonstans!!!!!

Men man har sig själv att skylla, käkar godis, dricker läsk och äter onyttigt.. Och de är ju fan inte lätt att bara sluta så där heller.. Men jag ska försöka bara äta godis engång i veckan och börja äta nyttigt!

Förhoppningsvis så kommer väl värmen snart också, så man kan börja springa ute också :) fast lär ju dröja ett tag..

men nu kör vi på sommaren 2013! :D

Vänskap vad är det?

De finns vänner som stannar och vänner som går, vänner som kommer tillbaka.

Man ser på alla människor vilka vänner dom har, man kan se så mycket runt om. Men när de gäller en själv så är man blind.

Har haft många vänner som har kommit och gått under livets gång.. När man lär känna nytt folk och umgås med dom ett bra tag och sedan för de är något som förändras i ens liv så försvinner dom lika fort igen. Tycker de är så tråkigt när vänner försvinner som man trodde man skulle ha kvar.

Ibland kan jag sitta och fundera, vad har man haft för vänner egentligen?

Byter man skola så försvinner alla vänner man kännt och umgåtts med under den tiden. Man hör aldrig av dom igen. De är precis som dom aldrig har funnits i ens liv överhuvudtaget..

Vänner man får ifall man skaffa ny kille, och dom vännerna man har under ens förhållande kan verka jätte trevliga, sedan så tar de slut och dom försvinner helt. Tycker de är så jävla tråkigt att vänner väljer sida. Bara för man lärt känna dom i skolan eller under ett förhållande så behöver dom ju inte försvinna när man byter skola eller gör slut med killen.

Varför inte kunna stanna kvar och vara en riktigt vän?

Varför vara så jävla falsk?

Varför bara dra sin väg utan att säga varför?

Sedan att man sitter och saknar dom vänner som egentligen är falska.. Varför ens lägga ner energi på de? Jo, för man har alla dessa minnen när dom var "riktiga" vänner.

Blir så jävla trött på falska människor, va ärligt istället för att bara försvinna utan anledning!

Kärleken.. den är allt annat än lätt.

Att hitta den rätta är svårt, för den rätta kan finnas flera tusen mil från där du är. När man hittar den rätta så känner man det, då kan man bara inte sluta älska den människa. Då kvittar det om det är 30års skildnad mellan dem. Ingen människa i världen skulle kunna leva utan kärlek.

Att älska kan betyda många saker. Man kan älska sina vänner, sin familj. Man kan älska en film, en möbel, man kan älska precis vad som helst. Jag älskar min familj och mina kille mest av allt. Och jag skulle inte kunna leva utan dem.

Om jag skulle fråga dig "vad är kärlek för dig?" Så skulle du antagligen tänka på en tjej och en kille som älskar varandra. Det skulle nog vara det första du tänkte på. Men sen skulle du inte kunna sluta fundera på vad kärlek egentligen är för dig. Du skulle börja tänka på att din familj och dina vänner ger dig kärlek och att du ger din familj och dina vänner kärlek. Men det behöver inte vara så här du tänker på kärlek. Men detta är kärlek för mig.

Om någon skulle be mig att rita vad kärlek är så skulle jag rita ett hjärta. Det var det första som jag tänkte på. Men sen börjar jag undra "varför just ett hjärta? Varför har hjärtan något med kärleken att göra? " Ett hjärta skulle lika hjärna kunna betyda hat eller precis vad som helst. Varför är röd kärlekens färg? Varför är hjärtat format som det är? Varför heter det hjärta? Ibland så skriver vi "In my <3 (heart)". Som oftast betyder att du finns i mitt hjärta. Men det männskliga hjärtat ser ju inte ut som det vi ritar. "In my <3" skulle man då istället skriva "In my {}(heart)" och rita ett männskligt hjärta för att skriva och rita det så som vi menar. Jag har inte en blekaste aning om varför vi gör som vi gör. Men om min bästa vän blir glad om jag skickar ett hjärta på sms eller på chatten, så tänker jag göra det för att visa hur mycket jag älskar henne. För att ett hjärta ÄR kärlek för henne och många andra.

Tänkte skriva lite om min barndom.

Jag har nog haft en någolunda normal barndom, de har inte varit något speciell om den direkt, men kan skriva lite saker som har hänt :)

Allt börjde nog när jag va 10år, då min far och mor bestämmde sig att inte leva med varandra längre. Pappa valde att flytta till en annan lägenhet i samma by och mamma stannade kvar i den andra.

Men tyvärr så hände allt väldigt fort som nog ingen va med på.

Mamma träffade en man från Umeå (som hon är gift med idag) , bara någon vecka efter pappa flyttade ut, men de var inte meningen att de skulle gå så fort, de som egentligen hände var att han skulle ner till Växjö på en utbildning och då valde dom att träffa varandra då, bara för att de var ändå 106 mil till Umeå och ja ni förstår.. så iaf dom träffade varandra, och de ledde till de en och andra. Mamma föll för honom och han föll för henne.

Om de va ett halvår efter eller va de var de kommer jag inte ihåg men iaf, mamma flyttade upp till Umeå och både mamma och pappa bestämmde ihop att vi barn skulle bo hos pappa tills vi hade gått färdigt årkursen vi gick i då. Jag hade det nog svårast att släppa mamma för jag har alltid varit en liten mammagris ;) , men jag flyttade upp när min skola tog slut. bodde där uppe med mamma och hennes man i ett år sedan kom min stora syster också och ville bo där uppe. Jag fick ett väldigt bra liv där uppe. började skolan och fick mycket nya vänner. Trivdes skit bra där uppe. men de jobbigt va ju så klart att min far bodde 106 mil bort så vi fick ta flyg ner varje sommar och träffa han.

men tyvärr så hade han träffat en annan kvinna. som inte va så jävla snäll som mammas man.

hon hatade typ mig iaf. Har nog fått höra de ena och andra av henne, men de som fastnade mest var nog när jag gick på Tärnvägen med några kompisar och hon ställde sig bara på trappen och skrek
"åk hem till Umeå igen , de är ingen som vill ha dig här nere ändå jävla horunge"
jag menar de kändes ju så klart och höra de.. men va ska man göra lixom än att bara vända ryggen emot och vara stark.

Jag bodde där uppe mellan 2004-2007 , sedan valde hela familjen att vi skulle flytta ner till småland igen eftersom mamma hade hela sin släck och sin son här nere och kände att hon klarade inte av att bo så långt bort från honom. Så vi flyttade så klart för mammas skull.

Allt började ju rätt bra här nere , familjen kom till ro och jag började skolan igen och syrran med.

efter ett år så ville mamma flytta till hus, så vi flytta till en annan liten by utanför växjö, så jag fick byta skola till växjös skola, och fick nya vänner så klart.

Tråkigt nog så samma år jag gick i den skolan så förlorade jag min bästa kompis som ni säkert har läst i dom tidigare inläggen.
Så jag missade halva 8:an och halva 9:an men sista halvåret i skolan så va jag tvungen att plugga upp mina ämen och pluggade upp mig från 0 till 90 poäng på 3 månader iaf.

så jag kom in på Fordonlinjen i växjö.

Första året va skit kul man lärde känna nytt folk och fick vänner för livet. Men när vi gick in i andra året så kände jag bara hur tråkigt de va , och valde att hoppa av linjen men eftersom jag inte kunde börja en ny linje eller hoppa in så fick jag praktik i ett halv år, till sommarlovet då.

sedan tänka på vad jag ville bli och utbilda mig till..

men i dagen läge känner jag bara att jag inte orka med skolan vill bara ta de lugnt och slippa tänka på de. så om några år kanske jag kan tänka mig att gå någon utbildning igen kanske.

nu är jag nog tbx igen :)

Förlåt att jag inte har kunnat blogga på ett bra tag nu , en har haft lite mycket annat att tänka på, men nu har jag sommar lov eller vad man kan kalla de....

Har slutat min praktik nu och plus hoppat av skolan helt och hållet , skönt på ett sätt. Men saknar lite att man inte kan ta studenten nu , men man har sig själv att skylla..

iaf ska skriva in mig på Arbetsförmedlingen nu så man kan få nått jobb kanske.

vi får la se hur de går :)

Men jag ska försöka fortsätta skriva om mitt liv och få en liten fortsättning, ibland kanske jag skriver något inlägg om vad man gör, och lite så :)

CIAO

Efter Martins bortgång kände jag bara att jag inte vill leva mer. Jag ville göra honom sällskap i "Änglahimlen" , jag visste han fanns där uppe någonstan och väntade på mig. Men alla runt om lät mig inte gå, dom kämpade 24/7 att hålla mig vid liv, var jag hemma så gick mamma och vakade över mig, hon földe efter mig hela tiden och lät mig inte vara själv en sekund.. Var jag hos en kompis ringde mamma dit och sa att dom skulle hålla koll på mig, var jag i skolan höll lärarna koll på mig.

Jag kunde inte gå någonstans, jag hade alltid någon som vakade över mig, vart jag än gick.

Jag levde i ett fängelse, fick inte vara själv någongång.

Men jag förstog varför också.

Jag hade sagt till mamma rakt ut att jag inte vill leva och fick jag chansen skulle jag ta den.

Så hon såg till att jag aldrig fick den chansen.

Jag gick hos psykolog i över 1 år. Det hjälpte mig rätt så mycket faktiskt, fast många säger att de hjälper inte ett skit att prata med en psykolog, men de gör de verkligen. Öppnar mig sig som en bok så vet dom precis hur dom ska göra för att hjälpa dig.

Min psykolog hjälpte mig skit mycket, hon förstog verkligen hur man mådde och de kändes bra att prata med henne. Man gick alltid där ifrån och kände sig mycket lugnare inuti.

Jag har sårat min mor mycket under detta året.

Jag har sagt mycket till henne som jag verkligen ångrar, men dom orden jag har sagt går ej ta tillbaka.

Hon var nog den ända människan på denna jord som verkligen förstog hur jag mådde. Hon fanns för mig hela tiden när jag ville prata och ha en axel att gråta ut på.

Ja sa till henne när vi två satt hon pratade en gång, att de är bara för henne jag lever, försvinner du försvinner jag..

Min och mammas menning ihop är

" Ingen Emmy utan sin mamma, Ingen mamma utan sin Emmy"

Vi har hållt fast vid dom orden under hela min sorg, varje gång jag har varit ledsen så har hon sagt dom orden till mig, hon har skrivit dom orden till mig säkert hundratusen gånger.

Och tack vare mamma, lever jag än idag..

Jag hade aldrig klarat av de här om inte mamma hade gjort så mycket som hon har gjort.

jag hade inte klarat de här om jag inte hade mina vänner och hela min familj som stöd.

Kan inte tack er mer än nog..

Älskar er alla <3

Jag säger till alla er där ute som har gått igenom en sorg eller flera stycken:

Tappar ni livsglöden, så tänk efter noga innan ni gör något. Är de värt att såra dom som finns runt om kring är de värt att lämna en sådan sorg efter sig.

Leta efter saker innan ni väljer, kanske finns de någon som kan hjälpa er eller några som kanske kan. Leta och ger aldrig upp.. Kämpa in i de sista, även när ni tror ni har nått båtten så klara ni de om ni bara har något att kämpa för.

Jag hade min Mamma, hitta något ni med!

Jag lovar klara ni er upp efter något ont som de här, så klara ni precis allt!

Min bästa kompis Martin tog sitt liv den 6 April 2009.

Vi var som syskon för varandra, han fanns för mig i alla lägen både som glad och ledsen. Han visste precis vad jag tyckte om och vad jag hatade. Han visste precis allt om mig, saker som ingen annan visste.

Men allt började inte som kompisar..

Kommer tyvärr inte ihåg datumet men tror de va i början på 2008.. så träffade jag martin på en fest i Växjö. Kom dit med en tjej kompis som kallades Madde.

Madde va på G med Martins bästa kompis Matias. Så de var ju Madde som presenterade Martin för mig.

Vi pratade lite på festen som vanliga människor och allt gick sin lilla väg.

Efter festen va slut så drog vi upp till Sandsbro där Martin bodde med sin föräldrar.

Vi hade planerat att alla fyra skulle sova där uppe.

Så när vi väl kom upp så gick Madde och Mattias in i huset.

Martin ville vissa mig en sak vi sjön, så vi gick ner och satte oss vid stranden. Vi satt där nog i 5 timmar om inte mer, och bara pratade precis om allt. Han berättade om sin familj och jag om min osv.

Vi klickade på något sätt den natten.

Så efter någon vecka så valde vi att bli ihop.. Vårt förhållande var inte direkt som flickvän och pojkvän.. Vi var mer som bror och syster, så efter 2 ½ månad så valde vi att göra slut och bli kompisar istället. De bästa med allt, var att de kändes som om vi aldrig hade varit ihop.

vi hade lika kul och var lika mycket med varandra ändå.

Men i December flyttade Martin till Stockholm, för hans pappa hittade ett nytt jobb..

Så han hade inget val än att flytta med hans familj. Vi ringde varandra hela tiden.

Men i början av Febuari så gick allt och skogen.. Han började knarka och umgicks med fel människor.

Hans pappa började misshandla honom och han hörde aldrig av sig mera, han svarade inte när jag ringde eller något..

5 April ringde Martin mig på kl 11 på kvällen. Han ville prata om allt och så klart lyssnade jag.

Han berättade att han har haft ett helvete där uppe, och han kan inte sluta sakna mig osv.

Han svor att han skulle ta sitt liv den kvällen men jag sa bara till honom att han skulle komma ner hit och vara hos mig i några veckor ist.

Han gick med på de, så vi hade bestämt att han skulle komma på fredagen..

Dagen efter hörde jag inget från honom under hela dagen.

Kl 18.25 fick jag ett samtal av Maria (hans syster).

Hon grätt i telefonen, dom få orden hon fick ut va

"Martin lever inte, han är dö..dö..dööööd!"

sedan la hon på...

Jag forstog inget, jag försökte ringa upp men hon ville inte svara, jag försökte ringa martin men inget svar...

Dagen efter ringde Maria igen..

Hon berättade att Martin har tagit sin pappas hagelgevär och gått ut i skogen och skjutit sig själv i huvudet. Han hade också ristat in "Emmy" på sin underarm.

Jag förstog inget och ville inte förstå heller..

De ända jag hade i huvudet va ,

"Hejdå världen, jag gör min ängel sällskap"

Sjukdom

Mamma fick problem med sin mage 2005, läkarna i Umeå trodde att de var kronisksjukdom och ville göra en operation. Men eftersom vi valde att flytta istället och mamma trodde att hon skulle få en operation här nere istället. Men tyvärr så fick hon en riktig dålig läkare som istället valde att göra om alla undersökningar som dom hade gjort i Umeå, och börja om på kapitel ett.

Han kom också fram till kronisksjukdom i början, sedan efter lite mer undersökningar så hittade han en tumör i tjocktarmen. efter något år så hittade dom en till i njuren.

Tyvärr har läkarna inte brytt sig så mycket om mammas sjukdom, och bara skrivit ut mer och mer medecin till henne...

Tycker de är så dåligt av dagens sjukvård och inte ta hand om dom som faktiskt är sjuka!

Men efter mycket svett och tårar så har mamma äntligen fått lite undersökningar och börja komma igång lite med sjukhuset.

De låter som mamma verkligen har kämpat för sin mage och allt, men tyvärr är de inte så..

Vi i familjen har fått tvinga in henne till sjukhuset när hon har haft ont. Hon vill inte åka in när hon får ont, tyvärr ligger hon hellre hemma än på sjukhuset. Men visst jag förstår henne, dom för inget där inne hon får bara ligga och få mer morfin.. De är som att ligga hemma.

Men jag tycker så här, ju mer hon åker in och visar dom att hon verkligen har ont så kanske hon får sina undersökninga snabbare. Men de vet man aldrig med dagen sjukvård..

2007 fick mamma diagnosen hudcanser. Läkarna har trott i 5 år att hon har haft en fin hudcanser.

men egentligen har hon haft något som heter: Skivepitelcanser.

(Skivepitelcancer i huden är efter basalcellscancer den cancerform som ökar mest. Den främsta orsaken till skivepitelcancer är troligen att vi solar länge och ofta men det finns andra orsaker. Du kan upptäcka skivepitelcancer som en ny hudfärgad, gulvit knuta eller rodnad fjällande fläck någonstans på huden. Ibland kan den börja som ett litet sår som inte läker normalt. Det bästa sättet att minska risken för hudcancer är att alltid skydda sig mot solljus. Kontakta din vårdcentral om du misstänker skivepitelcancer. )

De här fick hon reda på i Fredags att hon hade de här..

Jag menar visst hon kanske skulle fått veta de här tidigare om hon hade gått till läkaren tidigare.

Hon har inte skött sin canser på senaste tiden, för hon har inte orkat bry sig och vill inte bry sig tydligen.

Hon förstår inte riktigt hur mycket de sårar familjen egentligen..

Men som nille säger, vi kan inte göra något, de ända som går är att prata med henne.

och ja de stämmer vi kan bara säga vad vi tycker och tänker. och vill mamma inte lyssna på oss så är de hennes val.

Jag har slutat säga till henne för jag vet att hon inte lyssnar.. men jag hoppas hon förstår någon gång att iallafall jag mår inte bra av att hon skiter i sin sjukdom...

Jag bor ju inte hemma längre, så jag ringer ju min mamma varje dag till och med 5 gånger på en dag.

Men de är för att veta att hon fortfarande står på sina fötter och klara av att gå..

Hon vet att jag är orolig, så hon skickar ett sms ifall och ska gå lägga och sova eller om hon stänger av sin mobil, hon skickar när hon har vaknat igen och allt så.

Får inte jag tag på mamma, så ringer jag hennes man och kollar om han vet vart hon är eller något.. vet inte han så ringer jag till henne igen , och svara hon inte så testar jag syrran.. men får jag inte tag på henne överhuvudtaget så finns de bara en sak till att göra, Ringa ambulansen...

Jag är rädd för att den här dagen ska komma.

och sköter mamma inte sig, så kommer den är dagen komma de vet jag...

Jag älskar min mamma mer än allt annat i världen!

och jag hoppas att hon verkligen förstår hur orolig jag är för henne <3